Direktör Stefan Forsén inledde diskussionen kring Lekholmen med att ställa några frågor till deltagarna: Finns det eventuella nya användningsområden för holmen utöver skriftskol- och ungdomsverksamhet och vilken typ av samarbete kunde församlingarna i så fall tänka sig att ha på holmen? Forsén drog också paralleller till samfällighetens verksamhetscentrum på Svartholmen – kunde en liknande modell också fungera för Lekholmens del?

Efter en stunds bollande kom deltagarna fram till att verksamheten på holmen absolut kunde breddas, inte minst med tanke på ekonomiska orsaker skulle det vara bra att utnyttja holmen under en längre säsong och för en bredare publik. Helt oproblematiskt är det däremot inte:

– Ska man välkomna fler äldre eller barnfamiljer på holmen så måste det finnas vettiga skötrum och tillgängliga utrymmen. För tillfället är husen och sanitetsutrymmena relativt primitiva och nedgångna på Lekholmen. Finns det en vilja från samfällighetens håll att satsa på Lekholmen, frågades det.

Man var också tämligen överens om att fokus trots allt borde bevaras på de unga.

– Egentligen är frågan om Lekholmen väldigt strategisk. De unga är framtiden och Lekholmen är en fin plats. Holmen är precis det som Helsingforsförsamlingarna behöver för att kunna satsa på sina ungdomar!

För ungdomarna är församlingsgränserna inte speciellt viktiga. Lekholmen är ett gemensamt svenskt rum som vi måste kunna samarbeta kring och utveckla tillsammans.

– Här måste församlingarna också våga satsa, trots att det inte kommer enbart den egna församlingens ungdomar till nytta utan hela stan!

Forsén konstaterade avslutningsvis att det i sista hand är en politisk fråga som kyrkans förtroendevalda kommer att ställas inför: Hur mycket vill man satsa på underhåll och service på Lekholmen för att i förlängningen kunna bredda och utveckla verksamheten?

– Jag hör att det finns en stor enighet om vikten att satsa på Lekholmen. Men för att det ska bli verklighet så måste ord bli handling, församlingarna måste samarbeta och gå in och jobba för holmen. Kanske skulle det också vara läge att fråga helsingforsarna om vad de önskar sig av oss och använda oss av exempelvis service design för att ta reda på det? Hur ska vi som kyrka ta gestalt på ett nytt sätt på Lekholmen?

Varustamo-Livsrum fungerar på många språk

Kyrkans profil och arbete i Helsingfors utvecklas och omformas för tillfället med stora kliv. Så kallade "Varustamo-Livsrum” formas på tre områden, en slags diakonicenter där Helsingforsarna kan ta del av kyrkans mångsidiga diakonitjänster. Vilken är svenskans plats i projektet?

Marja-Terttu Kinanen, chef för det gemensamma diakoniarbetet, inledde diskussionen. Hon hoppas att depåerna ska bli mångspråkiga, att såväl svenska som engelska ska vara möjligt att använda i alla tre Livsrum i Helsingfors. Men för att det ska lyckas behöver de svenska församlingarna delta aktivt i utvecklingsarbetet av depåerna.

Men det krävs kanske mer så, konstaterade en av deltagarna:

– Tvåspråkighet behöver också organiseras för att fungera, det behöver finnas någon som har som uppgift att se till att det fungerar. Det krävs energi för att hålla tvåspråkigheten levande.

Man diskuterade också möjligheten att koncentrera den svenska verksamheten till ett av de tre Livsrummen.

– Men här ska vi komma ihåg att svenskspråkiga finns över hela Helsingfors. Vi måste nog utgår från att alla tre Livsrum ska kunna fungera tvåspråkigt.

Ett konkret förslag var att börja samarbeta två- eller flerspråkigt kring en mindre helhet i Varustamo-Livsrum, ett mindre delprojekt, för att få ett konkret exempel på hur arbetet kunde fungera tillsammans.

Modigt tillsammans

Kvällens tredje delworkshop behandlade församlingarnas nya strategi Modigt tillsammans, där man söker ett närmare samarbete mellan såväl samfällighet och församling som mellan församlingar. Hur går strategiarbetet i ljuset av coronapandemin?

– Vi har upptäckt en ny kollegialitet när vi märkt hur vi kan förändras, utvecklas och fungera tillsammans på ett helt nytt sätt, sa Minnamari Helaseppä som arbetar som sakkunnig med strategiprocessen i samfälligheten.

Hon för fram att församlingarna nu har blivit både miljövänligare och effektivare – och mera kyrka!

– Ett förnyat behov att vara en närvarande, ärlig kyrka har stigit fram ur krisen. Vi vill inte vara en rädd kyrka som funderar över varför många skriver ut sig. Nej, det finns ett nytt behov av att våga och få kasta sig ut i något nytt, i nya okända former. Det här tror jag kan bli en ny dynamo för kyrkan, sa Stefan Forsén.

Workshopen arrangerades den 13.5.2020 i samfällighetens virtuella situationsrum. Diskussionen faciliterades av Eeva Salonen, Christina Elving-Andersén, Laura Leipakka och Peter Pahlman.