Jag minns att jag en gång hörde om en av de tidiga kristna som hade tagit sin tillflykt i ett av klostren i Egyptens öknar. Mannen, som kallades Abba Nånting, ansågs vara en klok och sträng lärare. En dag kom en av de andra männen i klostret rusande för att berätta att en av de unga männen som bodde i klostret hade dambesök på rummet. Abban skyndade till den unga mannens cell, där många nyfikna klosterbröder hade samlats utanför dörren. Abban gick in i rummet, stängde dörren och såg de två ungdomarna älska på britsen.

Då ungdomarna blev varse Abban, blev de naturligtvis förskräckta. Abban ställde sig vid en nisch i väggen och bad flickan gömma sig bakom honom. Så ropade han åt munkarna utanför att komma in för att med egna ögon se att bara han och den unge munken fanns i cellen. Snopna fick de konstatera att skvallret hade fel, och att den unge munken var oskyldig. När de andra gett sig iväg och stängt dörren efter sig, släppte Abban fram flickan och bad den unge munken se till att hon kom tryggt hem. Och ja, den unge munken lämnade klostret och gifte sig med sin flicka.

Abban visade omtanke mot de unga älskande, hellre än att utsätta dem för de andras åtlöje. Bilden av hans vägran att döma de unga tu har följt mig i tankarna. Kan det vara så att Gud också visar samma kärlek mot mig, och arbetar kontinuerligt för att rätta till allt jag trasslar till – för att han älskar mig och inte vill utlämna mina fel och brister till andra?