Sjukhuspräst Barbro Eriksson kan sällan svara på frågan varför just du blev sjuk, men hon är övertygad om att det går över.

– Jag brukar se på mitt jobb som så att jag sitter vid foten av korset tillsammans med människor vars liv slagits i spillror. Jag vet att påskmorgonen kommer och jag försöker förmedla det till dem, ibland också utan ord. Ni kommer att klara er, det kommer en påskmorgon också i era liv.

För tillfället finns hennes arbetsrum på Kvinnoklinikens tredje våning. Tidigare har hon bland annat varit stationerad på Tölö sjukhus.

– Mitt arbetsrum låg precis intill toaletterna i bottenplanet, det var ett jättebra ställe. Alla hittade mig, många i misstag när de köade för att gå på wc.

Hos Barbro knackar såväl patienter som anhöriga och personalen på. Någon vill ha förbön, en annan svar på hur sjukhusprästen kan tro på en Gud som låter olyckor och sjukdom hända. Någon vill ha nattvard, en annan bara prata av sig. Det har hänt att någon tar kontakt för att lämna kyrkan, men också för att bli medlem.

– Skuld och skam är frågor som kommer upp hela tiden. Inför livets största vändpunkter formas frågorna i våra innersta djup. Varför får inte jag ett barn, duger jag inte? Har jag gjort något fel när just jag blev sjuk? Kan jag ta emot någon annans hjärta?

Väldigt många av Barbros klienter är unga människor i arbetsför ålder – den målgrupp som kyrkan sägs ha allra svårast att nå.

– På Tölö sjukhus är det överlägset mest unga och medelålders män, de är den gruppen som råkar ut för flest olyckor. Här på Kvinnokliniken är det kvinnor och par i fertil ålder. Frågorna vi berör är ofta svåra och pinsamma, inget man vill torgföra på jobbet eller bland vänner, men ofta väldigt skönt att få diskutera om med någon utomstående.

Bygger altare

På sjukhuset vandrar prästerna i en slags dubbel tillvaro, på jobb men ändå utomstående – med både sjukhuset och kyrkan som uppdragsgivare. En del sjukhus vill att prästen alltid ska ha prästkrage, ibland med vit rock över.

– Vi brukar säga att vi bygger altare i varje rum vi besöker, ibland bara med vår egen kropp och då blir mitt väsen och kanske också prästskjortan viktig.

Själv älskar Barbro Eriksson de kristna riterna.

– Välsignelsen, nattvarden, de ramar in stunden, berättar vad vi ska göra, ger oss verktyg att hålla fast vid och sörja genom. Sjukhuspersonalen gör det ofta så fint också, med enkla medel som en vit duk och en liten blomma visar man att det är en helig stund. Det finns alltid en tredje dimension med i ett samtal med pästen, också fastän du inte hör till kyrkan eller tror på Gud.

Varje månad håller Barbro en välsignelseandakt för de barn som aborterats frivilligt eller ofrivilligt under de senaste veckorna. Efter den 22 graviditetsveckan ansvarar föräldrarna för begravningen.

– Men också våra allra minsta välsignas och askan strös ut på Furumos begravningsplats. Det ger föräldrarna en plats att sörja på, det blir konkret. Ritualen hjälper oss att prata om det som vi inte har ord för.

Det bästa sättet att få tag i en sjukhussjälavårdare är att ringa upp och bestämma träff. Alla sjukhus i Helsingfors har egna sjukhuspräster, många talar svenska men inte alla. Om du helst vill tala svenska kan de åtminstone hjälpa dig att få kontakt med en svensk präst.

– När man är sjuk känner man sig ofta ensam och utsatt, som att ingen förstår en. Då kan det vara extra viktigt att få tala sitt modersmål och bli bemött av en människa ur samma språkkultur.

Barbro Eriksson kan du nå på telefonnummer 050-4272190 eller e-post barbro.eriksson [at] hus.fi.

Här hittar du kontaktuppgifter till övriga sjukhussjälavårdare i Helsingfors.

Text: Nina Österholm. Artikeln har ingått i Kyrkpressen nr 15/2019.